onsdag 23 november 2011

99. The Fall - This Nation's Saving Grace

Jag ska skriva om This Nation's Saving Grace, ett av 80-talets bästa postpunkalbum, nästan femtio minuter av galenskap, vrede och storhetsvansinne. Var ska jag börja? Kanske med att förklara hur postpunken både var en reaktion mot och en utveckling ur punken? Kanske med att beskriva den kalla och förorenade industristaden Manchesters betydelse för norra Englands musikliv? Eller ska jag börja med drogerna och arbetslösheten, hopplösheten och de små ljuspunkterna i tillvaron?
Feel the wrath of my bombast!
Okej, jag börjar DÄR. I Mark E. Smiths hesa och intensiva vrede, när han slungar fram sin röst på "Bombast", den andra låten på This Nation's Saving Grace från 1985, och The Falls nionde studioalbum sedan bandet bildades 1976. Smiths vrede hade inte falnat sedan dess - han hade fortfarande mycket att vara arg på. På sina låtar drev Smith med överklassens snobberi ("Spoilt Victorian Child"), med medelklassens fåniga pretentioner, men lika mycket med trendkänsliga hipsters (den tidiga singeln "It's the New Thing") och Manchesters northern soul-scen ("Lie Dream of the Wigan Casino"). Smith sparkade åt alla möjliga håll, och han gjorde det med humor, skarpa texter och (ofta) rättmätig vrede. The Fall är på många sätt liktydigt med Mark E. Smith och hans ilska, eller som han själv uppges ha sagt "If it's me and your granny on bongos, then it's a Fall gig". The Fall hade redan 1985 genomgått flera förändringar i medlemsuppsättningen, första gången 1980 efter att flera bandmedlemmar hoppat av i protest mot Smiths diktatoriska ambitioner. Men det bekom honom inte så värst mycket, han hade inga större tankar om resten av bandet: "Musicians are the lowest form of life."

The Fall tog sitt namn från den mästerliga kortromanen Fallet av Albert Camus. I Fallet blir en framgångsrik advokat, Jean-Baptiste Clamence, vittne till en ung kvinna som försöker dränka sig i Seine. I stället för att försöka rädda henne vänder han sig om och går lugnt vidare. Resten av boken handlar om Clamences fall efter att ha misslyckats med att handla mänskligt. Som Simon Reynolds har föreslagit sin bok Rip It Up and Start Again påminner Mark E. Smith om Clamence på flera sätt. Båda undersöker samhället och människorna och allt de ser är fula, vanställda leenden, som på maskerna i en målning av James Ensor. De rycker bort den tunna slöja som hindrar oss från att se de groteska ambitionerna, det svarta hyckleriet och alla mänskliga nederlag.

Irriterad över att bli kategoriserad med andra band med politiska ambitioner (läs: The Pop Group), och inspirerad av ockulta författare som H.P. Lovecraft och science fictionförfattare som Philip K. Dick, blev Smiths texter på 80-talet mer abstrakta och mystiska. Mysticismen kulminerade på 1983 års fantastiska Hex Enduction Hour, där en låt ("Iceland") faktiskt improviserades fram i en studio i Reykjavik. This Nation's Saving Grace är däremot jämnare, mer sammanhållen - och bättre. Albumet inleds med ett intro som är lika mäktigt som det är skrämmande; "Mansion" framkallar bilder av ödsliga industrilandskap, skorstenar som pyser ut föroreningar, och tomma skelett till byggnader, som får mig att tänka på efterkrigstidens Berlin som det beskrivs av Stig Dagerman. Andra höjdpunkter på albumet inkluderar "Barmy", "L.A.", Can-hyllningen "I Am Damo Suzuki", och "My New House", som innehåller allt som gör att man älskar The Fall: det råa, drivande soundet, Smiths släpiga röst och de briljanta, obehagliga och roliga textraderna om hur hans hus ser ut och vilka som får vara där (ingen, särskilt inga beatniks). Mark E. Smiths hus är ingen mäklardröm. Men gästrummet är fint. "Though a little haunted/By Mr. Reagan who had hung himself at number 13." Gitarriffet i introt kommer tillbaka i "To NK Roachment: Yarbles", som avslutar albumet i en tungsint stämning:
Everyday you have to die some
Everyday you have to cry some
For the rumour
All the good times are past and gone
Wipe the tears from your eyes son
Den legendariske radioproducenten John Peel menade att The Fall är bandet som alla andra borde mäta sig med. Det är inte så att jag håller med, men det finns något djupt respektingivande i att Mark E. Smith fortfarande håller liv i The Fall, efter trettiofem år och tjugonio studioalbum. Mark E. Smith har genom åren fungerat som ett slags inverterad spegel mot samhället, en flinande och cigarettrökande hjälte, som mest av allt har velat väcka upp oss från vår slumrande tillvaro. Att lyssna på The Fall ska kännas som att få en knytnäve i ansiktet. Att låta This Nation's Saving Grace mullra en mulen novemberdag är det minsta man kan göra, innan man blåslagen förlikar sig med livet. Än en gång.

År: 1985
Skivbolag: Beggars Banquet
Producent: John Leckie
Längd: 47:12


17 kommentarer:

  1. Hey Mark, why can't I live in England?

    Kul att en av världens märkligaste människor (ett i sammanhanget positivt omdöme) får vara med på ett hörn.

    Bidrar genom att spontandroppa mina fem favoriter från skivan:

    1. Paint Work
    2. My New House
    3. L.A.
    4. Barmy
    5. Cruisers Creek

    Slutligen undrar den ständigt närvarande vän av ordning vem av oss som sitter på den rätta utgåvan. De 16 spår som räknas in på min version klockar in på sluttiden 65:05...

    SvaraRadera
  2. Kortare efterforskningar visar att jag sitter med CD-utgåvan, vilken inkluderar Cruisers Creek samt ett par b-sidor från skivans singlar. Mysteriet med This Nation's Saving Grace och dess sammanlagda spellängd får härmed betraktas som löst.

    SvaraRadera
  3. Så är det, vän av ordning kan andas ut. Cruisers Creek är annars en av mina Fallfavoriter, så jag blev lite besviken när jag inte fick skriva om den. Men nu har den ju blivit omnämnd.

    SvaraRadera
  4. Att låta This Nation's Saving Grace mullra en mulen novemberdag är det minsta man kan göra, innan man blåslagen förlikar sig med livet. Än en gång.

    Av en händelse var det precis det jag tillät mig i morse. Thi's Nation's Saving Grace fick göra mig sällskap till jobbet. Vilket trevligt sammanträffande sen att det var just den skivan som presenterades på listan i dag.

    Själv är jag lite kluven när det gäller kvaliteten på albumet. Jag har inte lyssnat särskilt länge på det ännu, så jag har ju inte sett alla sidor än, men just nu känns det som att riktiga fempoängare (Barmy, Paint Work, L.A.) blandas med ganska menlösa låtar (Bombast, Couldn't Get Ahead).

    Riffen i Barmy och Paint Work håller ju dock högsta klass så det vore tjänstefel att inte ge övriga låtar en ärlig chans att vinna över mig.

    Grym text!

    SvaraRadera
  5. Det är ett ganska spretigt album, men jag tycker att alla låtar rättfärdigar sin plats. Bombast gillar jag aktivt. Couldn't Get Ahead känns kanske som en bagatell och ett irritationsmoment när den kommer efter L.A. och Vixen, men lyssnar man på den för sig så är den bra. Man måste älska tjejen som äähh:ar i bakgrunden och textrader som: "But bad bills have no respect for a decent man's rest"

    SvaraRadera
  6. Varför är det inga som älskar Spoilt Victorian Child förresten? Det är en av mina favoriter från albumet, även om det är en relativt snäll och poppig låt för att vara The Fall, och på så sätt kanske inte särskilt typisk.

    SvaraRadera
  7. Okej, jag skrev en till kommentar som jag efter förvirring var tvungen att ta bort. Hur är det nu med bonuslåtarna, visst är BÅDE Couldn't Get Ahead och Vixen bonuslåtar egentligen? Sådana som inte var med på originalalbumet?

    SvaraRadera
  8. Det är förvirrande när man omväxlande lyssnar på cd-utgåvan på iTunes och den ursprungliga på spotify. :) Du har helt rätt, varken Vixen eller Couldn't Get Ahead är med på den ursprungliga. Men på cd-utgåvan ligger Couldn't Get Ahead efter Vixen.

    SvaraRadera
  9. Jag brukar vara noga med att alltid lyssna på ursprungsversionerna när jag ger mig på ett nytt album, men här hade jag missat att ta bort Couldn't Get Ahead. Bakläxa!

    Fall-fantasten på jobbet varnade mig dessutom för att deras bonusspår ofta ligger utspridda över albumen, och inte i slutet som man kanske är van vid.

    SvaraRadera
  10. "Fall-fantasten på jobbet", tänk om man hade en sådan!

    Mycket bra text igen, känner mig som en spammare som kommenterar alla inlägg men det är så fruktansvärt genomtänkta och begåvade texter, rena poesin. Tänk om det istället var ni som gjort boken "1001 album du måste höra innan du dör". Då hade det varit min bibel, än så länge är det pop#10 från 1994 som gäller. Än så länge :-)

    SvaraRadera
  11. Du får gärna kommentera precis hur mycket du vill Jonas, och att du (och förhoppningsvis andra) gillar det rättfärdigar alla timmar vi lägger ner på det här. Sprid gärna ordet om du gillar bloggen! :)

    SvaraRadera
  12. Jag förstår att det är mycket arbete bakom bloggen, verkligen ett missionsarbete att ni gör detta helt gratis (antar jag).

    Förresten, textraderna i "To NK Roachment: Yarbles" är lånade från låten "Everyday I have to cry some", som finns i utmärkta versioner av flertalet artister varav de främsta är Arthur Alexander, Jerry Lee Lewis, Bee Gees, och Dusty Springfield.

    SvaraRadera
  13. Som Johannes är inne på i texten fortsätter ju faktiskt Mark att skriva riktigt bra låtar. Från de senaste tio åren räknar jag gärna in Theme from Sparta, Bury Pts. 1+3, Peel-versionen av Blindness (med de briljanta textraderna "I was only on one leg/The road hadn't been fixed/I had to be in for half six") och The Rhinohead med sidoprojektet Von Südenfed som några av hans allra bästa.

    Always different, always the same.

    SvaraRadera
  14. Jonas: Ja, vi är helt obesudlade av marknadskrafterna. Men det är nog mer av nödvändighet än av ett aktivt val. :) Visste inte varifrån raderna hade tagits från. Underbar kuriosa!

    Filip: Det är en oerhörd bedrift att ha lyckats skapa en så jämn och rasande ouevre. Jag är inte jätteinlyssnad på The Falls 2000-tal, men de låtar du nämner är grymt bra.

    SvaraRadera
  15. Glöm inte det mycket bra albumet "Reformation Post TLC" från 2007. Titellåten "Reformation!" med sin makalösa basgång är ett av bandets allra bästa låtar. Finns till och med en promovideo på den:

    http://www.youtube.com/watch?v=k3ZSXlNvAiI

    En annan av bandets bästa låtar är "The Classical", och covern av "Strychnine" (från Peel Sessions) är en annan favorit.

    SvaraRadera
  16. Grymt bra. Ja, apropå: är det någon här som har läst Marks självbiografi, och i så fall, är den så fantastisk som den borde kunna vara?

    SvaraRadera
  17. Inte jag, tyvärr. Men jag har i alla fall sett dokumentären The Wonderful And Frightening World Of Mark E. Smith. Ligger på YouTube:

    http://www.youtube.com/watch?v=fbqRajdg330

    SvaraRadera