fredag 30 mars 2012

17. Jakob Hellman - ...Och Stora Havet

Om ett par veckor ger Jakob Hellman en spelning i en stad nära mig. Jag tror inte jag ska åka dit. Jag vågar inte. Ni förstår, om jag går på, säg, Neil Young, och han gör en platt och livlös konsert där han skämmer ut sina egna gamla låtar och där all den magi jag en gång kopplat samman med honom känns som bortblåst; ja, då är det kanske ändå inte hela världen. Jag kan trösta mig med att den där förra konserten jag såg med honom var jättebra, jag kan kika på en gammal live-dvd och återupptäcka hur fantastisk han var, eller också vända mig till en hel bunt av hans bättre skivor (han kan ju knappast ha förstört varje låt på den dåliga spelningen?) och liksom ersätta det dåliga minnet med nya och bra sådana. Men vad händer om jag åker för titta på Hellman och tycker att han känns lika sorglig som tafatt? Om han framför varenda låt från ...Och stora havet och de helt plötsligt upplevs döda och trista? Jag tror absolut inte det skulle hända, trots att Hellman börjar närma sig gubbålder, men vågar jag verkligen ta risken? Det är möjligt att det inte alls skulle påverka hur jag känner inför albumet, även om konserten skulle innebära en besvikelse - men återigen, vågar jag chansa? Jag har inget annat att falla tillbaka på. Jag har aldrig sett honom live tidigare, jag har ingen video av något framträdande och som sagt släppte Hellman aldrig något mer album än ...Och stora havet. Nej, jag tror jag stannar hemma. Ingen spelning i världen - hur gärna jag än vill gå på den - kan vara värd risken att få en textrad som "hon har ett sätt att säga 'mhm' jag inte trodde fanns" förstörd. Dessutom: vill vi verkligen ha något mer av Jakob Hellman? Har han inte redan bidragit med allt vi kan tänkas vilja ha av honom? Det blev bara en skiva, men det behövs inget mer. Jag vill inte ha något mer.

....Och stora havet har i Nöjesguiden framröstats till den bästa svenska skivan någonsin och bland popfans har den en självklar plats i kanons framkant. Respekterade musikkännare har utsett Hellmans mästerverk till det sjuttonde bästa albumet någonsin. Med allt detta i åtanke är det förståeligt om nya lyssnare kliar sig i huvudet. Musiken passerar gärna som lättsvald radiopop, trevlig men föga anmärkningsvärd. Detta är förstås sant på många sätt. Men någon gång slås man förhoppningsvis av hur träffsäkra och finurliga Hellmans texter är, hur exakt han fångar kärlekens våndor. Man minns precis hur det var, hur det är, och jo, men Gud, han har ju rätt! Precis så är det ju. Precis så känns det i alla fall. Och så snitsiga ordvändningar, så härliga betoningar! Ändå blir det aldrig smart bara för sakens skull. Hellman är intelligent, men hans hjärna är aldrig större än hans hjärta.

Tyvärr är det många som stannat vid att Hellman är den där popsnubben med ett par trallvänliga hittar. Jag minns en fest där några stycken satt och spelade låtar på akustisk gitarr, så där som folk gör på fester, ni vet. Eftersom låtutbudet var det förväntade (men "Tears in Heaven" spelade de minsann inte!) så tänkte jag att om man ska önska något så kan man ju fråga efter något allmänt känt, lättspelat och lättsjunget. Något alla borde gilla. "Hey, kan ni inte köra 'Vara vänner'?" undrade jag försiktigt, varpå tjejen som tillfälligtvis var i besittning av gitarren hånfullt stirrade på mig. "Eh? Den är ju jättetöntig." Först stelnade jag till i kall förvåning, men så mindes jag ett par killkompisar som några år tidigare skrålade "vi ska, bara, vara, vara vänner!" med armarna runt varandra, innan de skålade i öl och återgick till att berömma sig själva för sina senaste erövringar. Hur kan "Vara vänner" vara så missuppfattad? Låten är ju på svenska? Har inte människor lyssnat på den? Hör de inte vad han sjunger?
Men idag har jag suttit timme in och timme ut, inne här
jag har suttit för länge för alla små begrepp blir svåra att hålla isär
jag har suttit för länge för allt som finns kvar här är ett fotografi
och alldeles utanför flyger hela livet förbi.
...
Det är när du tystnar ett tag
det är när du tittar på mej
jag måste tänka mej för
ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör
för bara vara, vara vänner...
Töntig? Uppgivet lämnade jag rummet till tonerna av "Wonderwall".

Den andra stora hitten från skivan, och sannolikt den näst mest kända låten, är "Hon har ett sätt". Om jag med hjälp av bara en låt skulle förklara varför jag älskar Jakob Hellman så skulle jag välja den. Den inleder med raden jag citerade i första stycket, och fortsätter sedan med att förklara hur underbart fantastisk den här tjejen är. Hon som är så fin i vanliga tröja och i sitt våta hår. Hon som har små band runt sina handleder. Den här helt vanliga tjejen, helt enkelt, men som för Hellman är den bästa i hela världen. "Hennes kläder följer inga enkla lagar om obalans" säger väl allt om hur man uppfattar den man är förälskad i. Eller kanske "fråga om hennes namn tror jag inte att jag ska, jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra." Eller "hon har ett sätt att le som bara jag förstår." Ni hör hur älskvärt allt det här är, eller hur?

Hellman sjöng om vanliga situationer på ett ovanligt sätt. Han kunde när som helst i sina låtar sjunga ut en tanke eller en situation som kan uppstå i verkligheten, men som ytterst sällan ges utrymme i musiktexter. I "Du är allt jag vill ha" har han just bjudit en tjej på en cigarett när han utbrister "Vad var det du sa att du tycker? Det tycker inte jag!" innan han fortsätter sitt flirtande. Plötsligt är vi där, plötsligt har det blivit verkligt för oss. Vi står där bredvid Hellman och hans romantiska intresse, lutade mot staketet utanför skolans diskotek (förmodligen matsalen, med alla bord skyfflade åt sidan) och pratar lite om allt möjligt. Ett annat exempel hittar vi i den åhh-så-fina "Vackert väder", där Hellman vill att hon ska lägga sig i gräset med honom. Men så ser han förmodligen någonting i hennes ögon, något pillimariskt kanske, eller så måste han bara få veta vad hon tänker just nu, om just det här. Så inklämd mellan två rader som handlar om att just ligga i gräset smiter han in med frågan "Vad tänker du på?". Inget mer än så. Ingen förklaring till varför, inget svar på frågan. Men det gör situationen så mycket mer levande och naturlig. Det är såna här detaljer som gör att ...Och stora havet är livsnödvändig popmusik.

Radiopop? Visst, musiken är lättsmält och jag kan mycket väl se framför mig hur den spelats i bakgrunden på diverse arbetsplatser i slutet av 80-talet och början av 90-talet. So what? Popmusik är bärare av ett innehåll som inte lämpar sig för avancerade musikhögskoleutflykter. Det gör det naturligtvis inte lättare att skapa slagkraftig pop. Den enkla yttre strukturen ställer högre krav på att det som väl görs och sägs är bra nog. Jakob Hellman lyckas på ...Och stora havet träffa rätt i varje låt. Det är meningslöst att ta upp fler exempel på Hellmans och albumets storhet. Om någon lycklig läsare fortfarande inte bekantat sig med skivan är den otroligt lätt att få tag på, så ni kan lyssna själva.

När jag nu sitter och skriver om allt det här underbara så uppstår ett sug. Jag försöker hålla undan det, låtsas som att det inte finns där. Aj, nu går "Vackert väder" igång. "Kom och sätt ditt liv på spel för min skull". Det känns riktat mot mig. Okej, Jakob, kanske ska jag åka på den där konserten ändå.

År: 1989
Skivbolag: EMI
Producent: Dan Sundquist
Längd: 45:36

2 kommentarer:

  1. Vilken jobbig grej på festen! Vill annars mest säga att jag såklart älskar skivan, och att jag delar alla dina tankar om den. För mig har "Tåg" alltid varit en favorit, men alla låtar (titelspåret möjligen undantaget) är ju favvisar på sina egna sätt...

    SvaraRadera
  2. "Tåg" är riktigt bra, det håller jag med om. Titellåten känns lite malplacerad i sin stämning och stil och tillhör väl delvis därför de svagaste låtarna, det håller jag också med om. Jag har aldrig varit sådär överförtjust i Glada dagar heller. Men i övrigt är det svårt att klaga...

    SvaraRadera